Riktigt så trist som titeln syftar tycker jag inte dagen är, men det går inte i många knop på jobbet. 7 samtal än så länge. Så det tur att jag kan blogga. Och att jag hittade lite ny musik som jag kunde plocka in i iTunes. Tidigare hade jag fem låtar. Blev lite trist att lyssna på dem. Nu har jag hela femton stycken :P
Ikväll har jag spanskakurs. Två timmar. Utan rast. Jag gillar inte att gå på kursen. Jag tycker att vi har en jättebra lärare. En ung spanjorska som pratar och gestikulerar rikligt. Hon pratar spanska hela tiden och det är verkligen hur bra som helst att lyssna på bara spanska i två timmar. Men, jag suger verkligen i spanska. Nivån på kursen är strax över det jag kan och jag har svårt att prata och får panik om hon frågar något. Tror fortfarande att jag går i skolan och kommer att få betyg på det här. Vilket ju är fel. Ändå är det läskigt eftersom jag är så dålig på spanska. Men om jag ska bli bätter måste jag se till att gå kursen. Jag har ju inget naturligt umgänge på spanska här. Jag jobbar på svenska och pratar med de flesta kollegor på engelska. Jag pratar isländska med Gabriel. Jag är jäkligt bra på att säga Hola och Gracias, men det känns som att det inte riktigt räcker.... Och hur kul är det att komma hem till Sverige sen igen och inte ha lärt sig spanska?? Jag ska kämp på. I alla fall lite mer än jag gör nu.
Igår var jag till stallet igen. Mycket trevligt. Men vilka speciella männniskor som håller till där. Satt och tittade när Lisa red för svensk instruktör och det var några fler ekipage innne på banan. Först var det en kort och tjock man som longerade en fin brun häst. Någon typ av lättare halvblod. Inspänd hela tiden med pessoagjord och travade fort fort fort i cirkel efter cirkel efter cirkel. Jag vet inte hur länge har tvingade runt den stackars hästen men det var klart över en halvtimme. Dels helt monotont och dels så fort att den sprang ifrån sig själv. Inte vilande i steget och bärighet där inte. En kort kort stund hade han hästen på en lite mindre cirkel i kort tempo som faktiskt byggde upp hästen. Samtidigt hade vi ett stort halvblod som longerades av en ung kvinna. Denna var motsatt föregående häst och ville inte gå fram och fick mer eller minder själv bestämma när den ville börja trava, när den ville sakta av från galopp och när den ville byta varv. Vid ridning gick den inte fort. Efter en ganska lång stund skulle ridskoletränaren sitta upp på hästen, och visst gick den fram bättre. Men bråk hela tiden, och sporrskänkel i varje steg. Jag upprepar. Varje steg. Innan dess red hon en lite stirrig spansk häst med krafig nacke. Välutbildad som gick förvänd galopp, galoppombyte bland annat. Andå såg det jobbigt och sprättigt ut. Knasigt när den ändå var så pass välutbildad.
Oj vad jag öser galla nu, men det är så ovant för mig att se sådan ridning. Jag vet att de alla månar om sin häst och inte vet bättre, men man skulle vilja se lite mer harmoni och tanke bakom det hela. Men efter att Toini har varit och tränat både spanjorer och svenskar har många av dem lärt sig av med att spänna nosgrimman så extremhårt. Framsteg som verkligen gläder!
Trots detta ska jag fortsätta hänga i stallet så kanske vi kan hitta en kuse åt mig att rida. Jag saknar verkligen hästliv och ridning, det kan inte förnekas. Tänk att få träna en häst och ha skoj och hitta knappar. Me saknar. Dessutom skulle det vara ett sätt att försöka hitta lite vardagsspanska där jag skulle vara tvungen att prata. Det är det jag behöver.
Lägger in en bild på min häst som naturligtvis är världens bästa ridhäst!! :P
Dagens citat:
iThink, therefor iWork
