Vila i frid morfar

Min morfar dog i natt. Lugnt i sömnen, men ändå helt oväntat. Han hade varit sjuk länge och mer eller mindre haft diagnosen Parkinson och var helgaggig och kunde inte ens gå själv.

Mormor fyller år idag. Inte en så bra födelsedag för henne. Har inte pratat med henne, utan hon ringde pappa imorse när jag inte var hemma. Ska ringa henne om några dagar förstås.

Min syster och jag firade mormor igår och skulle då till morfar en sväng innan. Vi pratade om att vi måste se till att besöka honom ofta nu när han var på vårdhem. På hans avdelning hade de vinterkräksjukan så vi fick vända i dörren utan att ens träffa honom. Det känns så jäkla ironiskt eller vad man ska säga. Jag skulle ju verkligen träffa honom.

Jag har bott utomlands i nästan tre år. Jag har inte träffat min morfar många gånger under de åren. Jag ångrar det nu förstås.
Rent krasst vet jag att det var bäst för egentligen alla inblandade det som skedde. Han behövde inte lida och mormor och mamma och morbror får det lättare. Men känns konstigt. Eller kanske att det känns konstigt att det inte känns så konstigt. Jag vet inte hur man ska reagera. Jag har inte gråtit. Nästan betett mig precis som vanligt ikväll. Är jag känslokall? Jag hade verkligen en supermorfar ju!!!

Han hade ett jätteovanligt namn. Ehne. Men valde att ta bort h:et. Ene heter jag i mellannamn. Jag tyckte det var jättefult när jag var liten men har älskat namnet nu när jag blivit äldre. Jag är verkligen än mer stolt nu över att ha min morfars namn! Ene är verkligen sjukt fint.

Vila i frid älskade morfar. Du var verkligen hur bra som helst!!